Ett år av veckomejl (2022-2023)

Mellan september 2022 och september 2023 skrev jag varje vecka ett inspirationsmejl till alla jag jobbade med på Tengbom. Formatet var medvetet löst: ett brev kunde starta i ett pris, en utställning, ett kontorsmöte eller en nyhetsrubrik och därifrån vandra ut mot arkitekturhistoria, samtidskonst, möbeldesign eller stadsplanering. Trots den lösa formen går det att urskilja några olika teman och jag har försökt sammanfatta dem här.

Material, hållbarhet och återbruk

Det första stora materialbrevet tar avstamp i ett omslag på den spanska tidskriften 2G, som Erik beskriver som "en cool lillasyster" till El Croquis – mer nischad, med fokus på mindre kända praktiker som schweizisk-genevebaserade Leopold Banchini (och hans tidigare grupp Bureau A) eller, i ett annat nummer, svenska Arrhov Frick. Omslagsbilden på numret om Banchini visar bygget av "House and Restaurant Cave" i Yamaguchi, Japan, ritat av Junya Ishigami: en i stora delar handgrävd och platsgjuten betongstruktur där Ishigami efter gjutningen valde att inte tvätta ytan ren utan låta det jordiga, ojämna uttrycket vara kvar. Erik kallar genren "naturbrutalism" och ställer raka frågor om klimatavtryck – hur mycket betong, är ballasten återvunnen, vad blir inomhusklimatet. Samma brev lyfter arkitekten Aude-Line Dulières forskningsprojekt om filmindustrins rivningskultur, "The Turn of the Screw and Other Short Stories on Dismantling and Reuse" (föreläsning på Harvard GSD), Cranbrook Academy of Arts övning "Erasing Detroit" där förstaårsstudenter inledde sin utbildning med att riva ett helt hus till sista spiken, samt Kiel Moes bok "Unless", som kartlägger hela produktionskedjan – gruvor, stålverk, transportleder – bakom Mies van der Rohes Seagram Building i New York. Brevet avslutas med två tidiga exempel på industrins återbruksarbete: cementtillverkaren Holcim och materialdatabasen Opalis, som listar återförsäljare av återbrukat byggmaterial i Europa.

Återbrukstemat fördjupas i ett separat brev om ord som börjat dyka upp i arkitektursammanhang: "care" och "reparation". Utgångspunkten är utställningen och boken "Critical Care: Architecture for a Broken Planet", som bland annat lyfter Urbanas "Friendship Centre" i Bangladesh – en byggnad konstruerad för att svämmas över och leda om vatten snarare än att stå emot det – och Lacaton & Vassals ombyggnad "Grand-Parc" i Bordeaux. Tyska Arch+ (landets största arkitekturtidskrift) har gjort en parallell utställning, "The Great Repair", som Erik gärna hade läst mer av om inte nästan all text varit på tyska. Han nämner ändå Dubravka Sekulić, som under sin tid på KTH visade en bild av ett hus i Sri Lanka från cirka 1950 ritat av Minnette de Silva, samt det engelska, relativt nystartade kollektivet Material Cultures, som arbetar med alternativa byggmaterial och produktionsmetoder. Som konkret exempel på "reparation" beskrivs Lacaton & Vassals ständigt pågående ombyggnad av Palais de Tokyo i Paris, ett museum utan permanent samling där byggprocessen själv är en del av utställningen. Brevet länkar även vidare till tidskriften Arkitekturs egen lista över "24 ord" i tiden.

Ett tredje brev i samma anda handlar om material som byter egenskaper med temperaturen – med utgångspunkt i ett snökaos under sportlovet. Snö beskrivs som ett fantastiskt, om än temporärt, byggmaterial: iglooteknikens spiralformade konstruktion, ishotellet i Jukkasjärvi (byggt av is från Torneälven), snöfestivalen i Sapporo och Vasaloppets beroende av konstsnö (loppet har ställts in tre gånger: 1932, 1934 och 1990). Erik citerar Nina Wormbs krönika i DN, som jämför den försvinnande vintern och glaciärerna med utdöd megafauna. Vintersportarkitektur exemplifieras med Ralph Erskines Borgafjäll-hotell (med skidbar takyta) och Charlotte Perriands anläggning Les Arcs i franska Alperna, vars exteriörer filmades till filmen "Turist" (Force Majeure). Sam Jacobs utställning "Against Nature" – oljemålningar köpta på eBay och kompletterade med svarta geometriska former – får representera frågan om arkitektur alltid står "mot" naturen, med ett långt citat om ordets många betydelser (next to, contrasting, protecting, resisting …). Ken Nichiguchis "Earth House", där ett glasparti skär rakt in i en levande trädstam, blir ett motexempel där natur och arkitektur i stället flätas samman. Brevet landar i tegel och lera: hur bränningstemperatur och kalkhalt styr färg och hållfasthet, varför nordiskt klimat tvingar fram ett putsat ytskikt mot frost, och hur El Croquis nummer om IBAVI (Balearernas bostadsinstitut, verksamt 2019–2023) visar ett socialt bostadsbyggande som lutar sig mot lokalt murverk.

Det mest konkreta hållbarhets- och återuppbyggnadsbrevet skrevs på årsdagen av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina (gästskrivet av Oscar på Uppsalakontoret). Det jämför Londons efterkrigsstrategi – Patrick Abercrombies "Greater London Plan" från 1944, med nya förorter och satellitstäder samt återuppbyggnaden av the Barbican Estate i hårt bombade East End – med det delade Berlins två parallella linjer: västs varsamma bevarande kontra östs Plattenbau-program. Liknande sovjetiska bostadshus, "Khrusjtjovkor" (efter Nikita Chrusjtjov), finns i stort antal i dagens Ukraina; ArkDes utställning "Flying Panels" nämns som fördjupning. Som lösning för återuppbyggnaden föreslås KL-trä, med Voll Arkitekters Mjøstårnet i Brumunddal, Norge – världens högsta trähus – som regional förebild, eftersom Ukraina har stor skogsindustri men ännu liten egen KL-träproduktion. Ett nederländskt arkitektkontor (i texten benämnt VMX) utvecklar prefabricerade betongmoduler tänkta att ersätta skadade delar av Khrusjtjovkor. Erik nämner även den globala betongkonsumtionen – cirka 30 miljarder ton per år, en kub om 230×230×230 meter, jämfört med Turning Torsos 190 meters höjd. Som tredje strategi lyfts "incremental design": den chilenska byrån Elemental och Alejandro Aravenas projekt "Half a House", den indiske Pritzker-pristagaren B.V. Doshis "Aranya Low-Cost Housing" samt, som svenskt exempel, Erik Fribergers Däckshuset i Kallebäck, Göteborg. Brevet avslutas med en spekulation om att EU:s "New European Bauhaus" skulle kunna finansiera Ukrainas återuppbyggnad, samt en hänvisning till Sveriges Arkitekters insamling "ReStart Ukraine".

Hållbarhetstemat knyts samman i brevet om FN-organet UIA:s världskongress i Köpenhamn sommaren 2023, med temat "Leave No One Behind". Erik lyfter paneler med landskapsarkitekten Mette Skjöld (SLA) och ekonomen Partha Dasgupta (Cambridge) om naturbaserad design och naturkapital i ekonomiska modeller, Yasmeen Lari och hennes arbete med inhemska material och byggmetoder i Pakistan, Bjarke Ingels tillsammans med EU-kommissionens vice ordförande Margrethe Vestager om växthusgasmål och Nya Europeiska Bauhaus, samt Jan Gehl och Melbournes stadsarkitekt Rob Adams om människocentrerad stadsplanering. Kongressen sammanfattades i tio principer, "Copenhagen Lessons" – bland annat att befintliga strukturer alltid ska återbrukas först, att ingen ny jungfrulig mineralråvara ska användas när återbruk är möjligt, och att varje byggprojekt ska ha en positiv effekt på vattenekosystem. Femton tillfälliga paviljonger byggdes i samband med kongressen, däribland danska Reværks och Leth & Goris konstruktioner i halm och lera.

Staden, samhället och politiken

Brevet om arkitektur och politik (skrivet inför ett svenskt valår) öppnar med Malmös transformation under Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande i nästan tjugo år och själv utbildad arkitekt, och Anne Hidalgos arbete med "15-minutersstaden" i Paris. Erik blickar därefter tillbaka till efterkrigstidens kommunalt drivna arkitekturproduktion: London County Councils arkitektavdelning (LCC), världens på sin tid största arkitektkontor med 1 500 anställda varav 350 arkitekter, som ritade och projekterade bostäder, skolor, sjukhus och kulturhus i egen regi. En av LCC:s arkitekter, Kate Mackintosh, är känd för Dawson Heights i södra London (1972), ett storskaligt bostadsprojekt byggt på en kulle av utfyllnadsmassor från ett järnvägsbygge. Erik jämför det formmässigt med Tors Torn i Stockholm (2021) – liknande skala och ungefär 300 lägenheter i båda – men där Dawson Heights var kommunalt finansierat socialt boende drevs Tors Torn fram av privata investerare med avkastning som mål. Samma år som Dawson Heights stod klart, 1972, höll FN sin första miljökonferens i Stockholm; uppföljaren "Stockholm+50" sammanföll av en slump sommaren 2022 med en stor militärövning där besökare kunde beskåda hangarfartyget USS Kearsarge. Rapportens betoning på grön stadsplanering (med Singapore som förebild) kopplas till Stefano Boeris växtintegrerade arkitektur – Bosco Verticale i Milano (2010) och boken "Green Obsession", där även primatforskaren Jane Goodall skriver ett kapitel. Brevet avslutar med ett tips om Forensic Architectures utställning på Louisiana och en hänvisning till Tengbom-kollegan Aron Aspenströms text om gruppen i SvD från 2017.

Ett eget brev ägnas den danske arkitekten Hans Christian (HC) Hansen, som tog examen 1928 och arbetade på Köpenhamns kommunala Stadsarkitekts Direktorat ända fram till sin pension 1971 – ettослinde av kontinuitet som Erik ställer mot samtidens internationella stjärnarkitekter Arne Jacobsen, Ove Arup och Jørn Utzon, som under samma period arbetade med operahus och hotell på en global scen medan HC "gnetade på" i det kommunala uppdraget utanför radarn. Tre byggnader lyfts som exempel: Gasværksvejens skole, hans sista projekt, med ett uttryck präglat av vardagliga industriella lösningar; Nyborggade transformatorstation, klädd i en uttrycksfull träfasad av tryckimpregnerade brädor som ursprungligen var gjutform; och Bremerholms transformatorstation, numera designhotellet "The Socialist". Eftersom HC Hansen saknar stora retrospektiv eller monografier bygger källmaterialet på entusiasters arbete: Flickr-kontot seier+seier, Aida Español Vilanovas pågående doktorsavhandling om perioden, samt Instagram-kontot hch_project, som enligt brevet håller på att sammanställa en kommande bok.

Stadshus och kommunhus får ett brev som öppnar med stormningen av Brasílias nationalkongress den 8 januari 2023 och Oscar Niemeyers tvåkammarbyggnad med sina två kupoler. I förgrunden ställs Tengboms eget uppdrag med Cephalus, det 1950-talsannex till Sveriges riksdag som ritades av Artur von Schmalensée med uttryckliga referenser till Köpenhamns Politigården. Erik radar upp nordiska favoriter: Rådhuset i Halmstad (stram 1930-talstegelbyggnad), Stadshuset i Falkenberg (med en fin platsbildning), Medborgarhuset i Eslöv ("framåtblickande disco-modernism") och framför allt Alvar Aaltos Säynätsalo, ett anmärkningsvärt påkostat rådhus i en finsk kommun med bara 4 000 invånare (med hänvisning till en fransk dokumentärfilm om byggnaden). Som motpol lyfts det nederländska experimentet De Meerpaal i Dronten, en byggnad utan tydliga rumsavskiljningar – med en volleybollplan invid biblioteket – tänkt att skapa demokrati genom friktion, men som senare byggts om med fler avgränsade rum eftersom konceptet i praktiken inte fungerade. Aktuella exempel som det nya stadshuset i Ängelholm (som ersätter Sten Samuelssons snart femtioåriga byggnad), flytten av Kirunas gamla av samma arkitekt ritade stadshus på grund av instabil mark, och Täbys nya kommunhus utan en traditionell plenisal med gradänger knyter ihop dåtid och nutid.

Fastigheters form och historia behandlas i ett brev inspirerat av Rowan Moores nya bok "Property" (och hans tidigare "Why We Build", 2012) samt Lars Marcus bok "Städernas Stenar". Erik beskriver Marcus tidiga (omkring 2002) analys av Södermalm, där den östra sidan av Götgatan har betydligt fler och mindre fastigheter än den större, sammanhållna västra sidan – ett mått Marcus kallar heterogenitet. Mikael Askergren tar idén vidare med begreppet "U-tal", en kvot mellan ett kvarters inre och yttre fastighetsgräns där ett tal nära 1,0 anses eftersträvansvärt, vilket bland annat gäller området SOFO (söder om Folkungagatan). Historiska kuriosa varvas in: hur London efter branden 1666 återuppbyggdes med i princip samma fastighetsindelning som innan, hur Amsterdams husskatt en gång baserades på gatubredd (vilket gav upphov till smala kanalhus), och familjen Braithwaites hus i Ambleside, byggt över en flod för att undvika fastighetsskatt. Arno Brandlhubers kartläggning av 58 obyggbara triangelformade tomter i Berlins Plattenbau-rutnät – sammanlagt cirka 450 nya kvadratmeter stad – nämns tillsammans med Architectural Reviews nummer om fastighetsgränser (med ett omslag från Joan Ross film "The Claiming of Things") och dess artikel om kooperativt jordägande mot skogsskövling i Amazonas. Brevet avslutas med Agnes Denes konstverk "Wheatfield — A Confrontation", ett vetefält planterat på en soptipp på östra Manhattan 1982 (på mark värd 4,5 miljarder dollar, idag Battery Park City).

Två angränsande brev rör infrastruktur i bredare mening. Ett om jordbruksmiljöer, utlöst av en idé om Lantmännen som framtida kund, går via Jane Jacobs beskrivning av Çatalhöyük – en av de äldsta kända städerna, med uppskattningsvis 10 000 invånare som både jagade och brukade jord – till dagens kraftiga konsolidering av svenskt jordbruk: antalet betongsilor i Sverige har minskat från omkring hundra till runt fyrtio sedan tidigt 2000-tal, vilket bland annat undersöktes i Lantmännens interna utredning "Operation Blåljus". Norrköpings nya anläggning för veteproteinframställning och begreppet "agritecture" (mötet mellan agriculture och architecture) pekar framåt, medan en avslutande podcasttipp om amerikanska Wonderbreads historia (99% Invisible) illustrerar hur synen på industriellt producerad mat skiftat över tid. Ett annat brev, skrivet i samband med ett höststart, handlar om vattenhantering: Göteborgs Jubileumspark och hamnbad (Esencial och Raumlabor) samt Villa Zika av Fahlander Arkitekter inleder, regnradar.se och ett kraftigt regn i Dalsland leder vidare till Annica Kvints artikel i Arkitektur om översvämningen i Gävle 2021 (162 millimeter regn på ett dygn, skador för 1,6 miljarder kronor, där 83 procent av försäkringsskadorna drabbade villaägare). Karlstads läge i Klarälvens delta och Harold Fisks klassiska kartläggning av Mississippiflodens historiska sträckningar vidgar perspektivet, innan brevet landar i ett konkret lösningsexempel: dagvattenhanteringen i Høje-Tåstrup utanför Köpenhamn, där vattnet leds genom ett betonglandskap som också fungerar som världens längsta skatepark (beskrivet av Ramböll). Göteborgs ambition att bli "världens bästa stad när det regnar" och Chris Romer-Lees bok "Sea Pools", som kartlägger 66 havsnära utomhuspooler runt om i världen, avslutar brevet.

Stil, debatt och hur vi pratar om arkitektur

Det första brevet i hela serien introducerar begreppet "Multiform", myntat av den brittiska kritikern Owen Hopkins (som även skrivit en bok med samma titel), via fyra team som just prekvalificerat sig till Malmö stads tävling om ett landmärke i Limhamn: Förstberg Ling tillsammans med nederländska Monadnock och danska Tredje Natur; Hermansson Hiller Lundberg med David Kohn Architects och MUF Architecture/Art; Jägnefält Milton med belgiska 51N4E; samt Nilsson Rahm, Johan Dehlin och brittiska 6a Architects. Erik exemplifierar med Monadnocks "Landmark Nieuw-Bergen", David Kohns "Red House" (som han läser som en blinkning till FAT:s "Blue House", tjugo år senare och mer Arts-and-Crafts), 51N4E:s äldreboende OCMW Nevele i Belgien – lågmält men med en markant knäck i fasaden som rymmer en trappa – och 6a Architects Raven Row i London, ett samtidskonstcenter i en byggnad från sent 1600-tal som drabbades av brand på 1970-talet och där 6a använt tekniken "Shou Sugi Ban" för att bränna och bevara träytor.

Grids-brevet (medvetet titulerat på engelska "för att det låter mäktigare") utgår från Tham & Videgårds retrospektiv på ArkDes, byggt kring ett 2×2-meters glasgolvgrid med 108 skivor, ett projekt under varje. Erik associerar vidare till Abelardo González glasgolv i nattklubben Tunneln i Malmö (1986) och Superstudios teoretiska "The Continuous Monument" (1969), ett fotomontageprojekt med ambitionen att "put cosmic order on earth". Rutnätets stadsplaneringshistoria spänner från Hippodamos planstad Miletos och Ildefons Cerdàs Barcelona (med forskaren Albert Pope som fördjupningstips) till samtida exempel som Groupworks kalkstensprojekt Clerkenwell Close, som pryder ett nummer av El Croquis. Thomas Jeffersons "Land Ordinance Act" från 1785 – grunden till "the Jefferson grid", som fortfarande täcker två tredjedelar av USA:s yta (illustrerat med bilder från Instagram-kontot the.jefferson.grid) – kopplas till mellanårsvalet i USA samma vecka. Brevet avslutar hos nyklassicismens teoretiker J.N.L. Durand, vars systematiska rutnätsbaserade ritningar influerade Karl Friedrich Schinkel (Altes Museum i Berlin, samt Bauakademie, som just då höll på att återuppbyggas efter att ha rivits 1960) – ett sätt att, lite skämtsamt, fråga om rutnätet kan medla i dagens stildebatt eftersom det är lika förankrat i klassicismen som i modernismen.

Ett besök på Malmö sjukhusområdes nya servicebyggnad blir startpunkt för ett brev om vernacular architecture, där Erik konstaterar att arkitektkåren har svårt att kommunicera process- och logistikdrivna projekt. Han lyfter Bernard Rudofskys klassiska MoMA-utställning "Architecture without Architects" (1964) – Rudofsky avslutade sin karriär med att tillverka sandaler – som beskriver hur klimat, hantverkstraditioner och lokala material formar 95 procent av all bebyggd miljö, helt utan inblandning av utbildade arkitekter. Som samtida och egensinnigt exempel presenteras den självlärde bolivianske arkitekten Freddy Mamani och hans färgstarka "Neo-Andean"-arkitektur i El Alto, en stad med stark koppling till lokal casinokultur och snabb ekonomisk tillväxt.

Kasper Salin-priset ägnas ett helt brev där Erik, efter att ha citerat samtliga sex paragrafer i prisets stadgar, recenserar de fyra nominerade 2023: Brendeland & Kristoffersens landskapsrum Hage i Råängen i Lund, format av återbrukade tegelmurar (samma kontor som tidigare ritat ett av de första flerbostadshusen i KL-trä Erik stötte på, samt samlingslokalen Teigen); Bornstein Lyckefors Merkurhuset i Göteborg, ritat i nära dialog med hyresgästen Forsman & Bodenfors och med en fasad som "flörtar" med SOM:s Inland Steel Building i Chicago samt ett Donald Judd-inspirerat inredningskoncept (också nominerat till Guldstolen); ombyggnaden av S:t Paulskyrkan till Stadsmissionens Mötesplats Mariatorget, ritad av Spridd; och Förstberg Lings egenutvecklade Tolv hus i Sorgenfri, Malmö, med en flexibel allrumsbottenvåning kopplad till stora garageportar. Erik gissar (fel, som han erkänner i ett uppföljande brev) att Tolv hus skulle vinna – det blev i stället Merkurhuset. Som historisk fördjupning nämns tidigare vinnare: 2018, då Birgitta och Staffan Burlings fritidshus på Gotland (ritat av Anna Chavepayre) vann före Nationalmuseums ombyggnad, och 2009, då Cord Siegels urbana villor i Malmö vann – vilket gör Merkurhuset till "andra gången ett Malmöprojekt vinner" om man räknar löst.

Samma höst exploderar en stildebatt i svensk press, utlöst just av Kasper Salin-prisets vinnare (som kallas både "en märkvärdig gestalt" av juryn och ett "brutalistiskt parkeringshus" av kritiker). Erik citerar ett helt knippe debattartiklar och ledare – från SvD ("Alla röster räknas – om fin och ful arkitektur"), Kristianstadsbladet ("Modern arkitektur dödar våra städer"), GP (både för och emot mer klassisk arkitektur) och SVT (om Arkitekturupprorets "kalkonpris" till Brandbergens centrum kontra Tungelsta radhus). Hans eget svar är att medvetet avstå från att ta ställning och i stället lansera ramverket "Two Cool Buildings": att ställa Uppståndelsekapellet (del av Sveriges UNESCO-arv) bredvid Haparanda kyrka (ritad av Bengt Larsson vid ELLT, med kopparplåtsfasad och en gigantisk nedpendlad ljuskrona i en exponerad stålstomme, av många röstad till "Norrlands fulaste") för att visa att femtio års stilskillnad inte behöver betyda kvalitetsskillnad. Myresjöhus hemsida – med kunder som drömmer om allt från New England-stil till dansk modernism – får representera bredden av faktiska smakpreferenser, medan Eriks eget minne av att ha arbetat i "Sveriges fulaste byggnad" (Arkitekturskolan på Karlavägen, numera A-house, samägd av Atrium Ljungberg) och Universitetsbiblioteket i Lunds seger i Arkitekturupprorets omröstning 2019 (20 000 röster, troligen mest för sin "maffiga söderfasad" snarare än Anselms strama 1950-talstillägg) blir personliga illustrationer.

I ett uppföljande brev fortsätter Erik på samma spår men flyttar fokus från fasad till planritning – det redskap han menar sällan syns i hur arkitektur kommuniceras. Han ställer Schinkels Altes Museum (permanent utställning) mot Mies van der Rohes Neue Nationalgalerie (öppna, pelarfria tillfälliga utställningsrum, nyligen renoverad av David Chipperfield med en ny tillgänglighetsramp och hiss) som ett exempel på två byggnader som "gör helt olika saker". Geoffrey Bawas eget hem i Colombo lyfts som ett verk där han själv inte vet hur fasaden ser ut men där planlösningens rikedom gör hela skillnaden; Instagram-kontot "The Beauty of Plan" rekommenderas för en daglig dos planritningar. Brevet avslutas med en anekdot om Gunnar Asplunds sista föreläsningsanteckningar, donerade av en tidigare student till KTH:s bibliotek – anteckningar fokuserade på rumssamband, mått, dagsljus och, något oväntat, principskisser för toalettuppställningar.

Ett sista brev i denna kategori, "Jag hade fel", knyter ihop Kasper Salin-felgissningen med ett bredare resonemang om misstag i arkitekturhistorien, via Malcolm Gladwells New Yorker-text "The Gift of Doubt" om nationalekonomen Albert O. Hirschman. Hirschman studerade hur misslyckade storprojekt ändå kunde leda till oväntat goda resultat: pappersbruket i Karnaphuli, Pakistan, vars bambuförsörjning kollapsade strax före invigningen men som ledde till helt nya, effektivare transportnätverk, och Hoosac-tunneln mellan Boston och New York, som blev tio gånger dyrare än beräknat men ändå blev central för Bostons utveckling. Erik citerar Hirschmans tanke om att entreprenörer tar risker just genom att inbilla sig att de inte gör det. Han påminner om att Taj Mahal, Eiffeltornet och Sydneyoperan alla betraktades som fiaskon i sin samtid, att Post-it-lappen föddes ur ett misslyckat klisterexperiment, och kontrasterar detta med "the Walkie Talkie building" i London, vars konkava fasad konkret smälte en parkerad bil med koncentrerat solljus. Brevet avslutar med ett kritiskt tillägg: Gladwells egen tes om "10 000 timmar" till expertis ifrågasätts numera av forskning som i stället betonar emotionell koppling till det man övar på.

Arbetsliv, bransch och verktyg

Ekonomibrevet inleds med konflikten mellan Mies van der Rohe ("Less is more") och hans missnöjda beställare Edith Farnsworth ("We know that less is not more. It is simply less!") kring Farnsworth House – med en kommande spelfilm där Ralph Fiennes spelar Mies som fond. Erik for vidare till svenska skräckexempel på kalkyler (tunneln genom Hallandsåsen, ombyggnaden av Slussen) och internationella klassiker (Sydneyoperan och Suezkanalen, båda över 1000 procent över budget). Tyngdpunkten ligger dock på en skandal vid arkitekturskolan SCI-Arc, där en paneldebatt med titeln "How to be in an Office" ledde till att lärare uppmanade studenter att jobba 60-timmarsveckor obetalt och finansiera sig själva genom "side hustling" – vilket utlöste ett studentupprop med nästan tusen underskrifter och två lärares avgång. Erik ställer en hyllande artikel i New York Times om en av lärarnas reklamskylt "Sunset Spectacular" (13 miljoner dollar, kallad en "interactive pedestrian experience") mot en kritisk uppföljning i Los Angeles Times av Carolina Miranda, som ifrågasätter om kritiker bör kunna hylla estetik och samtidigt blunda för arbetsvillkor (Instagram-kontot dank.lloyd.wright nämns som ett exempel på en ny, mer skämtsam kritikgenre). Ett räkneexempel – att en skola med 1 000 elever kostar samhället 150 miljoner kronor om året och 7,5 miljarder kronor över femtio år – används för att argumentera för att arvodet för gestaltning är en försumbar kostnad i det stora perspektivet. Brevet avslutas mer hoppfullt med Oslo-triennalens tema "Grannskap" (kurator Christian Pagh), byalaget i Röstånga och deras gemensamt ägda utvecklingsbolag (med Nils Philips numera klassiska föredrag "Bygden som äger" från Arkitekturgalan 2020) samt Bureau SLA:s lösa stadsplan för Oosterwold utanför Amsterdam, där sju familjer delar en hundra meter lång huskropp.

Arbetsplatsbrevet utgår från fastighetsbolaget Atrium Ljungbergs rapport "Nybyggarna" och nämner Tengboms egen nominering (för Hemsös nya lokaler i Malmö) till "Sveriges snyggaste kontor 2022". Rapportens fokus på "behavioristiska kontor" leder vidare till det japanska kontoret Atelier Bow-Wow och Momoyo Kaijima, som vid ETH Zürich innehar positionen "Chair of Architectural Behaviorology" och bedriver forskning om allt från fönster till etnografi. Erik kontrasterar detta med den tyska gruppen Quickborners tidiga arbete med "Bürolandschaft" (kontorslandskap) för lysrörstillverkaren Osram i München, vars kaotiskt organiska planlösningar inspirerade Herman Millers möbelserie "Action Office" på 60-talet. Brevet avslutas med en bokrekommendation, "Living and Working" av det italienska kontoret Dogma, som undersöker gränsen mellan arbete och boende genom historiska och samtida förslag.

Samskapande som arbetsmetod beskrivs med utgångspunkt i Tengboms eget manifest ("Ju fler relevanta och kvalitetsdrivna perspektiv vi inkluderar, desto bättre arkitektur kan vi skapa") och gestaltningsdokumentation som verktyg för intern samsyn. Som föredömligt exempel lyfts det brittiska multidisciplinära kollektivet Assemble, vars mest kända projekt Granby Four Streets i Liverpool – ett lokalt initiativ för att utveckla fyra förfallna gator – tilldelades Turnerpriset 2015 och inkluderar både strategiarbete, husrenoveringar, en vinterträdgård och en keramikverkstad.

Mediebrevet bygger på Eva Hagbergs bok om Aline Saarinen, arkitekturkritikern på New York Times som blev både fru till och informationschef för arkitekten Eero Saarinen. Hagberg beskriver hur Aline drev igenom liknelsen mellan TWA-terminalens form och en uppflygande fågel, trots Eeros eget motstånd och hans önskan att förklara byggnaden via kedjekurvornas matematik. Erik kopplar detta till samtida medielogik: hur Instagram-, Twitter- och LinkedIn-konton saknar en styrande redaktör, hur nischade Instagram-konton som Tegelbiten, Rävjägaren och OfHouses kan nå 30 000–50 000 följare på ideell basis, och hur TikTok under en valrörelse kan vara en lika viktig plattform som DN. Svenska Arrhov Frick lyfts som ett kontor som arbetar strategiskt och konsekvent med sitt bildspråk, från tidiga skissartade koncept till färdiga fotografier.

Ett brev om algoritmer och script tar avstamp i kollegan Zahabias arbete med solskyddsoptimering för ett projekt i Jönköping och leder in på parametrisk design. Erik spårar termens ursprung till Luigi Moretti (även känd för Watergate-komplexet i Washington), som på arkitekturtriennalen i Milano 1960 namngav en utställning "Parametric Architecture" och visade en fotbollsarena formgiven enligt dessa principer. Patrik Schumachers bok "Parametricism – A New Global Style for Architecture and Urban Design" beskrivs som en riktning Erik själv inte hittar inspiration i, med en passning om att Zaha Hadids arkitektur enligt honom var mer relevant när verktyget var akrylfärg än när digitala verktyg fick generera formen. Svenska verktygsstartups som Finch och Spacio, samt programmet Spacemaker (som kontoret just då utvärderade), representerar samtidens snabba verktygsutveckling, medan Michiel van Iersels artikel "Game Over for Architects" på sajten Failed Architecture (skriven 2013 men, enligt Erik, lika aktuell tio år senare) ställer den större frågan om vilken roll arkitekter har kvar när mjukvara kan generera planlösningar automatiskt.

Ett släktbrev om "postdigitalt" inleds med en personlig anekdot: år 2001 anlitades Erik som extern konsult av White i Malmö enbart för sin förmåga att färglägga CAD-ritningar i Illustrator – en kompetens som idag knappast räknas som spetskompetens, illustrerat av en annons för en "VAXstation 2000" i ett nummer av tidskriften Arkitektur från 1986. Begreppet postdigitalt – hur digitala och fysiska uttryck flyter samman snarare än att ersätta varandra – hämtas från Sam Jacobs text "Architecture Enters the Age of Post-Digital Drawing" (2017) och illustreras med det Porto-baserade kontoret Fala Atelier, vars bildspråk medvetet refererar till Henri Rousseau och David Hockney. Erik nämner att Tengbom, trots 500 medarbetare, fortfarande lägger ut visualiseringar på externa byråer som Playtime i Barcelona, samtidigt som AI-bildgenerering (Apples motor "Gaudi", tjänsten Nightcafe Studio) just då börjat ta fart – med en länk till en artikel (builderspace.com) som uppskattar sannolikheten att AI ersätter arkitektyrket till låga 1,8 procent.

Det allra sista brevet i hela serien ägnas Stewart Brand, redaktör för "Whole Earth Catalog" (beskrivet av Steve Jobs i ett tal på Stanford 2005 som "Google i pappersform, 35 år innan Google fanns"), och hans begrepp "Low Road"-arkitektur från boken och BBC-dokumentären "How Buildings Learn" (musik av Brian Eno). Brand, som i dokumentären vandrar runt och kritiserar I.M. Pei, Le Corbusier och Richard Rogers för att skapa statiska monument som inte klarar förändring, lyfter i stället MIT:s enkla lagerbyggnad "Building 20" – som enligt honom genererat fler patent och forskningsgenombrott än någon annan byggnad på området, just därför att vem som ville kunde såga upp ett hål i väggen utan att fråga om lov. Erik avslutar med en känga om att Östermalms padelhall, trots sitt flexibla syfte, skulle krävt mer än en fogsvans för att såga igenom de tjocka KL-träskivorna.

Hälsa och välbefinnande i byggd miljö

Hälsobrevet skrivs i samband med Tengboms anbud på ett nytt närsjukhus i Göteborg och vidgas snabbt från vårdmiljöer till hälsa i all bebyggd miljö, med hänvisning till en studie som visar att vi spenderar 90 procent av vår tid inomhus (motsvarande 81 av 90 levnadsår). Erik lyfter den barcelonabaserade gruppen 300.000 km/s och deras kartografiska visualiseringar av luftkvalitet, presenterade på Venedigbiennalen 2021, samt forskningsprojektet "Sick Architecture" (ett samarbete mellan Beatriz Colomina och e-flux, sammanfattat i artikeln "Vitamin D Architecture" på ArchDaily). Robin Boyds Featherston House och hans bok "The Australian Ugliness" får representera en arkitekt med blick för både visuella och hälsomässiga föroreningar. Ett historiskt perspektiv hämtas från Laura Spinneys bok "Pale Rider": en ung Le Corbusier som under spanska sjukan satt på sitt rum i Paris och, med cigaretter och cognac som tidens medicinska råd, funderade ut idéer som senare formade modernismens idealstad – en linje som löper vidare till Duikers friluftsskola i Amsterdam och, som samtida motstycke, Manuel Herz vård- och mödravårdsanläggning i Tambacounda, Senegal.

Kultur, representation och fritid

Färgbrevet skrivs i samband med ett nytt nummer av tidskriften Arkitektur (under nya chefredaktören Björn Erlemark) med temat färgens former, och med Stockholms möbelmässa som fond. På omslaget syns Byggfenomens villa "Alice's National Romance with Modernity" i Djursholm, byggd i Leca-block och prefabricerade valv, putsad i en miljövänlig variant ("Pigment Blue 36") av det historiskt kobolthaltiga och giftiga coelinblått – samma nyans som Stockholms konserthus, vars fasad faktiskt var gulbrun under en lång period innan den återfick sin blå färg vid en renovering 1973. Färgforskaren och kemisten Katrin Trautwein, intervjuad i numret, fann vägen till arkitekturen via Le Corbusiers färgpalett för tillverkaren Salubra och har själv arbetat med Eileen Grays villa E-1027, bland annat med att hitta "rätt" vit utifrån omgivningens vita stenar. Erik radar upp monokroma byggnader som vi minns just genom sin färg – Gula huset i Skärholmen, Vita huset i Washington, Casa Rosada i Buenos Aires – och nämner att Ragnar Östberg ändrade sig om Stadshusets Blå hallen när han såg det teglade rummet, samt hur Das Gelbe Haus i Flims (renoverat av Valerio Olgiati på 90-talet) skalades fritt från färg men ändå behöll sitt namn. Brevet fördjupar sig i färgens komplexitet via gruppen Cooking Sections och boken "Salmon: A Red Herring", som visar att lax i verkligheten har minst femton olika färgnyanser styrda av mängden astaxanthin, trots industrins jakt på en homogen "laxrosa". Färgsystem som Pantone, RAL, NCS, CMYK, HSB och RGB nämns tillsammans med Pantones "Color of the Year" 2023, Viva Magenta, och den motsatta ytterligheten: nyansen 448C, utsedd till världens minst attraktiva färg och därför vald för australiska cigarettpaket. Brevet avslutas med ett avsnitt av podcasten Radiolab om färgseende hos djur – från dikromatiska rovdjur till citronfjärilens åtta färgreceptorer och mantisräkans tolv.

Möbelbrevet utgår från Stockholms möbelmässa (där kollegan Nadia Tolstoy noterade att flera stora tillverkare i stället väntade till "3 Days of Design" i Köpenhamn, utsett till UNESCO:s arkitekturhuvudstad det året) och från en parallell utställning på Sven Harrys konsthall, "Sculptures from the Factory" av Massproductions, som frågar "Where does the art start" genom att flytta fabriksprocesser in i utställningsrummet – inklusive en självbyggd schäslong, "4PM Self Build", med fritt nedladdningsbara ritningar. Erik kopplar detta till Enzo Maris klassiska bok "Autoprogettazione" (snart femtio år gammal, med nitton möbler byggbara av enkelt virke och spik) och till en mer experimentell utställning på Älvsjö Gård, som påminner honom om MoMA:s utställning "Italy: The New Domestic Landscape" (1972, kuraterad av bland andra Emilio Ambasz och Mario Bellini). Två svenska exempel avslutar brevet: Tallum, drivet av Johannes Norlander, som återlanserat Sigurd Lewerentz sista möbeldesign – stolen Töreboda (1974), ursprungligen framtagen för att testa ergonomin på tegelbänkarna i Klippans kyrka – samt ett unikt intarsiaskåp av Tre Sekel i Göteborg, gjort av Klara Knutsson i samarbete med konstnären Marie-Louise Ekman och tillverkat i bara fem exemplar.

Film- och tv-brevet recenserar (betyg 3,5 av 5) den norska Viaplay-serien "The Architect", som följer praktikanten Julie i ett dystopiskt framtida Oslo med havererad bostadsmarknad, där hon utvecklar förslaget "CubeZ" från ett ombyggt parkeringshus – fortfarande med skalstock och modellbygge snarare än AI-verktyg. Erik radar upp en lista över arkitektur i film och tv (bland annat "Sömnlös i Seattle", "Ett oanständigt förslag", "Metropolis", "The Pruitt-Igoe Myth" och "High-Rise") men lyfter särskilt fram Vittorio De Sicas neorealistiska "Il Tetto" (samma regissör som "Cykeltjuven"), som följer ett ungt par i efterkrigstidens Rom som utnyttjar en gammal lag om att den som bygger ett hus på en natt får besittningsrätt till marken. Den franska dokumentärserien "Bygga för framtiden" (UR Play), som Erik själv inte sett men läst om i Annika Kvints recension i Arkitektur, nämns som ett exempel på hållbarhetsjournalistik via konkreta fallstudier.

Arenabrevet (skrivet på initiativ av en kollega som ville läsa om just det ämnet) bygger på konstvetaren Oskar Nordells avhandling "Arenaboom: En arkitekturstudie av idrottsarenor i Sverige under 2000-talets första decennier", som bland annat analyserar Tengboms egen Guldfågeln Arena i Kalmar och Löfbergs Arena i Karlstad utifrån Foucault-inspirerade begrepp som "territoriell rytm". Erik fördjupar med en egen lista: Stockholms stadion (byggd för OS 1912, fortfarande öppen för allmänheten och full av lunchtränande), den numera urbruktagna Stadion Bezigrad i Ljubljana (ritad av Jože Plečnik, med hopp om världsarvsstatus), Frei Ottos Olympiska arena i München (1972) med sina sofistikerade kedjekurvor, Souto de Mouras stadion i Braga och basebollarenan Wrigley Field i Chicago, vars omgivande hustak informellt använts som extraläktare sedan 1980-talet. Som varnande exempel nämns Vänersborgs bandyarena, vars tak rasade av snölast bara två år efter invigningen, med en budgetöverskridning på 100 miljoner kronor och en polisanmälan om grov förskingring mot kommunen; som glädjeexempel nämns Dinell Johanssons klubbhus/läktarkombination, prisbelönad på WAF 2015, och firandet i Buenos Aires gator efter Argentinas VM-titel, där en Tengbom-kollega från Linköpingskontoret var på plats.

Två ytterligare brev rör Tengboms egen medverkan i World Architecture Festival (WAF) i Lissabon, dit kollegorna JP och Antonio reste för att presentera tävlingsbidraget Bergs Slussar i kategorin "Future Projects: Competitions" mot 17 andra bidrag (av totalt 479 inlämnade förslag till festivalen, sökbara i en databas med över 3 500 projekt sedan starten). Erik jämför formatet med Pritzkerpriset (samma år vanns av Francis Kéré) och konstaterar att Kina vunnit flest "Best in Show"-utmärkelser (sju gånger), med danska BIG:s Copenhill (2021, ett kraftvärmeverk man kan åka skidor på) som ett av de mer kända exemplen. Han lyfter även egna favoriter bland årets bidrag: ett köpcentrum i Shanghai, "New Alley Old Story" av Shanghai Urban Architecture Design, som bevarar befintlig bebyggelse i så stor utsträckning som möjligt, en paviljong för sexton flyglar ritad av australiske Bruce Wolfe, och SLA:s landskapsprojekt Al Fay Park i Abu Dhabi. Som historisk kuriosa nämns att arkitektur faktiskt var en olympisk tävlingsgren 1912, då schweizarna Monod och Laverrière tog guld för ett förslag till en ny idrottsanläggning vid Genèvesjön.

Det avslutande julbrevet för 2022 – skrivet gemensamt av hela Archboost-gruppen – sammanfattar året i sex korta punkter: Form Design Centers utställning "I egen regi – pengar, ansvar, risker & arkitektur" i Malmö; boken "Non-Referential Architecture" av Markus Breitschmid, baserad på Valerio Olgiatis idéer och femton års gemensamt tänkande sedan 2005; boken "Villovägar" om Jönköpings villaarkitektur; en kort WAF-rapport med tre höjdpunkter – Quay Quarter Tower i Sydney (3XN, utsedd till World Building of the Year), Devadhare Dining Space (Play Architecture) och växthuskomplexet Agrotopia (META architectuurbureau och Van Bergen Kolpa); minnesord över Ricardo Bofill (1939–2022, känd i Sverige för "Bofills båge" men här representerad av hans eget hem och kontor La Fábrica utanför Barcelona) och Richard Rogers (1933–2022, Pompidoucentret och Lloyds Bank i London); samt, som "månadens snackis", ett första, förundrat möte med ChatGPT och en kommentar om att Sveriges illustratörers fackförbund samtidigt varnat för AI-utvecklingens konsekvenser för yrkeskåren.