Det dammiga är inte modernismen, utan tron att arkitektur är en strid mellan två stilar

Replik till Ludvig Köhlers text: Är Arkitekturupproret verkligen så konservativa, publicerad i DN 26 juni 2026

Ludvig Köhler vänder på Elis Monteverde Burraus rad och tror sig säga något oväntat och skarpt: kanske är det klassiska, inte det modernistiska, som i dag är den verkliga revolten. Det är ett kul grepp, men också en banal läsning av samtidens arkitektur. Att utgå från att fältet är en duell mellan modernism och klassicism, mellan Gert Wingårdh och Arkitekturupproret, är en påhittad konflikt. En klichéartad diskussion som inte förs någon annanstans än hos Arkitekturupproret, och nu även i DN.

Köhler skriver som om modernismen vore en härskande makt man antingen måste försvara eller störta, med Wingårdhs strama minimalism som bestämmande för vad som är god arkitektur. Men den makten finns inte. Det existerar ingen estetisk auktoritet, och Wingårdhs arkitektur kan väl knappast beskrivas som stram minimalism? Vilken modernism är det egentligen Köhler vill göra uppror mot? Han slåss mot ett spöke som rörelsen han skriver om själv har målat upp.

Vill man veta vad svensk samtida arkitektur faktiskt handlar om kan man titta på programmet för den nyss avslutade Almedalsveckan. Där samlades hela byggbranschen, och temat var inte stil. Det var seminarium om återbruk, paneldebatter om ombyggnad och hur vi utvecklar det som redan är byggt. Det handlade om social hållbarhet, om biobaserade material, om att återerövra traditionella hantverk som exemplvis lerputs. Om det finns en konsensus i branschen i dag är i så fall motståndet mot rivning(en i grunden antimodernistisk hållning). Det är vad dagens arkitekturdiskution handlar om, inte i valet mellan en pelarordning eller glasfasad.

Här blir ironin nästan för tydlig. Partiet Arkitekturupproret kallar sig "Sveriges enda miljöparti" samtidigt som programmet går ut på att bygga nytt i klassiska stilar, stoppa Nobel center och att ta bort restriktioner (partiledaren medger själv att linjen är motsägelsefull). Men den verkliga miljöfrågan i arkitekturen är den motsatta: att inte bygga nytt, att inte riva, utan att förvalta. Och återkomsten till lerputs, vass, lera och kalk är varken nostalgi eller klassicism. Det är lågkoldioxidteknik. Det traditionella och det experimentella har smält samman, och därmed faller hela den axel mellan modernism och tradition som Köhlers text vilar på. 

För det är en litterär liknelse, och det är dess problem. I litteraturen kan provokationen och det oväntade vara själva valutan. i det sammanhanget kan man vända på det och förklara att traditionen är den nya revolten. Men ett hus är inte en dikt. Det är ett materiellt, kollektivt, långlivat, konkret, och den koldioxid som gått åt för att resa en byggnad är förbrukad. Frågan är inte vilken stil som är den djärvaste gesten, utan hur vi tar hand om det som redan är byggt.

"Som Venedig fast nybyggt", skriver Burrau, och Köhler läser det som en uppmaning att glädjas åt det nya eller kanske det nya som ser gammalt ut. Men Venedig är ingen förebild. Venedig är en stad som slutade vara en stad och istället blev en bild. Vacker, välbesökt och tömd på liv. Är det vad Arkitekturupproret vill? ett Sverige inrett som ett stadslandskap från tiden före 1930, en kuliss att fotografera. Den nya knasmodernismen och den nostalgiska kulissarkitekturen delar samma problem, staden som en bild i stället för som något man lever och arbetar i.

En mer relevant revolt är därför ingen stil alls. Att inte se staden till som en bild, att låta husen fortsätta att användas och fortsätta att förändras. Aldrig färdiga, aldrig monument. Arkitekturen behöver inte ett uppror, den behöver förnyelse och underhåll.

P.S. På temat radikal arkitektur så kan jag tipsa om Charlotte Malterre-Barthes (professor vid EPFL). Charlotte driver initiativet A Global Moratorium on New Construction och föreslår att vi helt enkelt slutar bygga nytt. Att bygga är att förstöra, skriver hon. Undra vad Slas hade tyckt om det initiativet?