Stockholms Waterfronts

Published in Arkitekten 260202

Link (swedish)

The Debate on the Nobel Center Is a Result of Stockholm’s Inadequate Planning

Last week’s presentation of the new Nobel Center has been followed by an intense debate filled with AI-generated images showing alternative proposals ranging from Renaissance palaces to organic terraced landscapes. Yet these speculative visuals are merely a symptom of Stockholm’s inability to articulate a clear vision for the city’s waterfront. Slussen has become a place where pragmatic real estate deals have been prioritized over coherent urban design.

In Stockholm, “Waterfront” refers not to the city’s actual shoreline but to a hotel and conference complex. White Arkitekter received the commission in 2005 through a direct allocation, without a competition or parallel assignment. It took only six years to move from detailed development plan to completed building. The process was efficient, but hardly the result of an overarching urban vision. Instead, the urban design question was reduced to a business transaction. The reception was lukewarm; both Skönhetsrådet and Samfundet S:t Erik condemned the project as a violation of the cityscape. It is also ironic that the complex’s actual “waterfront” is a heavily trafficked six-lane highway where Centralbron meets the city center, with only a narrow pedestrian and bicycle path alongside.

Work on a new Nobel Center has not progressed as quickly. It began on Blasieholmen with a competition won in 2014 by David Chipperfield, but the project’s scale and location triggered one of the city’s most contentious architectural debates. Halting the construction became an election promise that was fulfilled in 2018.

Now that the Nobel Center is being reintroduced, it is not presented within the framework of a new vision, but rather as part of the already complex Slussen redevelopment. In the press material, the new Nobel building is described as an “international symbol of knowledge.” Why, then, is the project located simply where a development right happens to be available?

Alexis Pontvik won the Slussen ideas competition in 1991. Thirteen years later, Nyréns Arkitektkontor won a competition for the traffic solution, and ultimately Foster + Bergs were appointed as winners. In addition, architects such as Anders Wilhelmson, Kjell Forshed, and Måns Tham have presented alternative approaches. One thing all earlier proposals shared is that none introduced new density in front of Jan Lunding’s glass building, where the Nobel Center is now planned. The space in front has long been regarded as an identity-defining part of Slussen’s complex architectural heritage and as a visual foreground to Stadsgårdskajen.

The property is called Hamnmästaren, and was originally intended for an office building as part of a financial arrangement designed to fund the Slussen project. There were initially no plans for a major public building there, but the city exchanged development rights in order to secure a central site for the project. Today, it is difficult to understand the new Slussen as a coherent urban space; it is a fragmented environment where individual subprojects appear to have been resolved without an overall framework. One example is that the city is now launching a parallel assignment for the Lilla Katarina property located between the Nobel Center and Södermalmstorg. Why were these two projects not developed in dialogue with one another? The office building is presented as an abstract glass volume in Chipperfield’s material, yet it is a central component of Slussen with significant impact on the whole.

When the city fails to present a clear concept, the vacuum is easily filled by rapidly generated images on social media. The debate is reduced to façade aesthetics rather than the city’s public realm. A plan this unclear leaves the field open to alternative architectural interpretations. Stockholm must be far more convincing in its arguments for why the Nobel Center is being pressed into this specific site.

There are many examples of cities working more thoughtfully and systematically in comparable situations. In Hamburg, infrastructure and public spaces are planned before land is sold. Copenhagen has successfully integrated harbor bathing facilities into urban development — something that feels almost utopian in Stockholm. Malmö outperforms Stockholm in urban planning, not least in its work on the redevelopment of Varvsstaden.

Stockholm’s waterfront is an enormous resource that the city must learn to manage and develop far more strategically, rather than addressing it randomly through isolated projects. This becomes even more important when the ambition is to create a new landmark. When I think of Venice, I see bridges and gondolas. When I think of the new Slussen in the “Venice of the North,” I see Excel spreadsheets and lease agreements.

The current plan

Alexis Pontviks propasal, 1992

Nyréns proposal, 2004

Foster + Bergs proposal, 2009

”Debatten om Nobel center är ett resultat av Stockholms bristfälliga planering”

När staden inte presenterar en tydlig idé fylls vakuumet lätt av hastigt genererade bilder i sociala medier. De är symtom på Stockholms oförmåga att formulera en tydlig vision för stadens vattenfront.

Förra veckans presentation av nya Nobel center har följts av en intensiv debatt fylld av AI-bilder som visar alternativa förslag med allt från renässanspalats till organiska terrasslandskap. Men de genererade visionsbilderna är bara ett symtom på Stockholms oförmåga att formulera en tydlig vision för stadens vattenfront. Slussen har blivit en plats där pragmatiska fastighetsaffärer prioriterats framför genomarbetad stadsbyggnad.

I Stockholm syftar ”Waterfront” inte på stadens faktiska strandlinjer utan på en hotell- och konferensanläggning. White arkitekter fick 2005 uppdraget genom en direktanvisning, utan en tävling eller parallellt uppdrag. Det tog bara sex år att gå från detaljplan till färdig byggnad. Processen var effektiv, men knappast ett resultat av en övergripande stadsbyggnadsvision. Snarare reducerades stadsbyggnadsfrågan till en affärsuppgörelse. Mottagandet blev svalt; både Skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik dömde ut projektet som ett brott mot stadsbilden. Det är också ironiskt att Waterfronts faktiska “vattenfront” är en hårt trafikerad sexfilig motorväg där Centralbron möter city, med en smal gång- och cykelväg intill.

Arbetet med ett nytt Nobel center har inte gått lika fort. Det började på Blasieholmen med en tävling som Chipperfield vann 2014, men projektets skala och placering blev startskottet för en av stadens mest infekterade arkitekturdebatter. Att stoppa bygget blev ett vallöfte som infriades 2018.

När Nobel center nu åter presenteras sker det inte inom ramen för en ny vision, utan som en del av det redan komplexa Slussenprojektet. Jag läser i pressutskicket för byggnaden att den nya Nobelhuset ska bli en ”internationell symbol för kunskap”. Varför placeras projektet då bara på en plats där det råkar finnas en tillgänglig byggrätt?

Alexis Pontvik vann idétävlingen om Slussen 1991, tretton år senare vann Nyréns en tävling om trafiklösningen och slutligen utsågs Foster och Bergs som vinnare. Utöver dessa har arkitekter som Anders Wilhelmson, Kjell Forshed och Måns Tham presenterat alternativa grepp.

En sak som alla de tidigare förslagen har gemensamt är att det inte i något fall har förtätats framför Jan Lundings glashus, där Nobel center nu planeras. Platsen framför har betraktats som en viktig identitetsskapande del av Slussens komplexa byggnadsarv som en fond till stadsgårdskajen.

Fastigheten heter Hamnmästaren och var ursprungligen avsedd för ett kontorshus och en del av en affärsuppgörelse som bildades med syfte att finansiera Slussenprojektet. Ursprungligen fanns inga planer för en viktig offentlig byggnad där, men staden bytte till sig markanvisningen för att hitta en central tomt för projektet. I dag är det svårt att förstå nya Slussen som ett genomtänkt stadsrum; det är en fragmenterad plats där olika delprojekt tycks lösta utan övergripande sammanhang. Ett exempel på detta är att staden nu påbörjar ett parallellt uppdrag för fastigheten Lilla Katarina som ligger mellan Nobel center och Södermalms torg. Varför utvecklades inte dessa två projekt i dialog med varandra? Kontorshuset redovisas som en abstrakt glasvolym i Chipperfields material, men det är en central del av Slussen med stor påverkan på helheten.

När staden inte presenterar en tydlig idé fylls vakuumet lätt av hastigt genererade bilder i sociala medier. Debatten reduceras till fasadestetik i stället för att handla om stadens offentliga rum. En plan som är så otydlig lämnar fältet öppet för alternativa arkitektoniska tolkningar. Här behöver Stockholms stad vara mycket mer övertygande i sina argument för varför Nobel center pressas in just här.

Det finns många exempel på städer som arbetar mer genomtänkt och strukturerat i liknade situationer. I Hamburg planeras infrastruktur och offentliga rum innan marken säljs. Köpenhamn har lyckats integrera badmiljöer i stadsutvecklingen (ett kallbadhus känns som en utopi i Stockholm). Malmö utklassar Stockholm när det kommer till stadsplanering, det syns inte minst i deras arbete med utvecklingen av Varvsstaden.

Stockholms Waterfront är en enorm resurs som staden måste bli mycket bättre på att förvalta och utveckla, inte bara lösa slumpmässigt med en isolerad del i taget. Det blir ännu viktigare när ambitionen är att skapa ett nytt landmärke. När jag tänker på Venedig ser jag broar och gondoler. När jag tänker på nya Slussen i ”Nordens Venedig” ser jag Excel-dokument och hyresavtal.